Senaste inläggen

Media grävde sin egen grav – är upprättelse möjlig?

Det kan inte vara lätt att arbeta inom svensk media idag. Speciellt om du jobbar med nyhetsrapportering och värnat om ditt jobb det senaste decenniet. Den ökända åsiktskorridoren var inget annat än en ren lögn enligt Aftonbladets Anders Lindberg.

Så ni förstår nog min förvåning när Expressen som första tidning faktiskt kunde gå ut och erkänna hur illa det ser ut att bli i framtiden, detta också i samband med insikten om de ekonomiska konsekvenser COVID-19 bar med sig. Blev uppriktigt chockad och imponerad över den tydlighet man lyckades lägga fram situationen med. Nu finns det ju betydligt värre exempel än just Expressens journalistik vad gäller mörkande och att propagera för den fanatism och förnekelse vi levt med under en längre tid – men jag har fortfarande mina reservationer.

Det tar i snitt 13 år i Sverige innan hälften av de utlandsfödda kan försörja sig själva. När varslen, konkurserna och arbetslösheten nu stiger blir integrationsskulden akut”.

Det är så man inleder texten signerad av ledarredaktionen. Rakt och tydligt. Hur kommer det sig att detta problem inte lyfts i media varje dag med tanke på den konsekvens det kommer ha på oss alla gemensamt?

Sverige har misslyckats med integrationen i högkonjunktur. Nu befinner vi oss i en kris som accelererar snabbare än finanskrisen. Det behövs en fokuserad integrationspolitik för att fler ska få jobb. Krav på att lära sig svenska måste kopplas till försörjningsstöd, medborgarskap och möjligheten att få permanent uppehållstillstånd. Det bör kombineras med inträdesjobb med lägre ingångslöner, satsningar på yrkesutbildningar och bidragstak”. 

Lustigt. När det är precis dessa förslag som i fem års tid klassats som så pass rasistiska, att även en fjant som jag kan bli kallad ”fascist”, ”SD-troll” eller spridare av ”högersörja”. Det är en skam att ledare tillåtit splittringen av landet att gå så långt så det är öppna gränser eller nazism som målas upp som möjliga alternativ. När de flesta egentligen bara kräver lite sunt förnuft. Att lära sig språket har inte minst visat sig vara ett rimligt krav i dessa coronatider.

Men oavsett vilka integrationssatsningar som görs de kommande åren går det inte att komma ifrån volymfrågan. Sverige måste hålla antalet asylsökande lågt under lång tid framöver”.

Märkligt… Tycker mig ha hört många röster från flera olika håll hävda bestämt, att det är just mängden av människor som varit det stora problemet. Vi hinner helt enkelt inte med oss. Det var redan innan ont om plats. Bördan blir för stor på samhället.

Medias framtid

Mediehusen står inför en kollaps som man från politiskt håll kommer göra vad man kan för att förhindra. Frågan är hur mycket man vågar eller ens kan fortsätta slänga efter en branch som redan förlorat majoriteten av sin talang till fristående konkurrenter, med läsare som frivilligt betalar för deras tjänster.

Den läsarkrets som kommer hänga sig kvar är rimligtvis tekniskt okunniga och visst vänsterfolk (både identitetsvänstern och de som ännu tror att socialismen slåss för arbetare).

Kommer de stora mediehusen ha någon skuld i den samhällsutveckling som förhoppningsvis alla nu kan se växa fram? Detta till följd av en vårdslös hantering av migrations- och integrationsfrågor man medverkat till att driva fram. En mycket rimlig fråga att ställa sig i sammanhanget med tanke på det bristande omdöme man uppvisat, för att inte tala om att man övergett uppdraget med objektiv rapportering, Den energi man lagt på att demonisera Sverigedemokraterna genom åren har definitivt hjälpt att framkalla reaktionen bland övriga partier att gå i rakt motsatt riktning långt innan migrationskrisen och fram till dags datum.

Vill vara tydlig med att man inte enbart kan skylla på medierapporteringen. Det här är ett problem med många aktörer och faktorer att ta i beräkning. Den dysfunktionella relationen mellan media och politiken är en lång, men framöver viktig berättelse om värdet av en objektiv medieapparat. Men det är också påverkan av sociala medier och ”kändiselitens” behov av att visa upp hur godhjärtad och fördomsfri man är. Trots det faktum att de flesta inte ens skulle köra med låsta dörrar genom ett av de områden man nu fyllt med människor utan minsta koppling till resten av samhället. Hycklar bäst som hycklar sist.

Problemet med detta spel är precis som i klimatdebatten och nu senast corona-”alarmismen”: när fakta läggs på bordet och deras dynga sjunker som en sten hoppar man bara vidare till nästa punkt, där man fortsätter polarisera utan att någon i maktställning smäller näven i bordet och kräver bättring och att sanningen får höras.

Ledartexten från Expressen HÄR

Ytterligare text om statens låtsasjobb HÄR

Kvinnor köper sex men anses ändå vara offret

Redan runt 60-talet då charter och massturism började eskalera fanns fenomenet. Kvinnor från Tyskland, Skandinavien och England började då resa alltmer framförallt till länder som Italien och Spanien och Grekland för att ha en så kallad semesterromans. På 90-talet började fenomenet få alltmer uppmärksamhet, då man började urskönja att sexturismen är en starkt växande industri där genusperspektivet förändras och kan ses med nya perspektiv. Den kvinnliga sexindustrin har trots detta inte fått samma utrymme som den manliga sexturismen. Baserat på detta vidare perspektiv kan man ändå se att en stor del av sexturisterna som reser utomlands är kvinnor.

Texten kommer ur inledningen på en c-uppsats publicerad 2012, där man presenterar en sida av sexturismen som totalkrossar den bild som media framställer av kvinnor som ägnar sig åt sexköp. Sanningen är inte alltid ett lätt piller att svälja, framförallt när det handlar om en så sjukt vinklad bild av verkligheten som i den tunna rapportering vi fått om de kvinnliga sexköparna.

De beskrivs ofta som äldre damer med gäddhäng och pengar på kontot som hon mer än gärna spenderar på unga mäns umgänge. Bilden blir lätt den av en desperat äldre kvinna som känslomässigt utnyttjas av dessa män. För det är så vi får höra det berättas.

”Utnyttjad kvinna”

Genusteorin vill här påpeka hur olika former av diskriminerande maktordningar samverkar i ett samhälle och hur det därför är svårare än man kan tro att kalla kvinnor som betalar för sexuella tjänster för just sexköpare. Men hon betalar honom, för att stanna – och ha sex med henne. Det var inte så svårt att säga.

En man som åker till Thailand och betalar för en kvinnas umgänge beskrivs som en typisk sexturist som enligt varenda jävel som kommenterat Paolo Roberto med byxorna nere ser det: vill utöva makt över en annan människa.

– Men när en kvinna gör exakt samma utbyte med en Gambian så går det helt enkelt inte att bedöma på samma sätt?

Själv kan jag väl ändå känna att det faktum att det har blivit en hel industri för vissa män att vara en s.k. beach boy, då det är det bästa alternativet för hans ekonomiska situation, kan kännas lite klibbigt.. Dessa kvinnor har hittat en byteshandel som ger dem absolut makt i situationen. Men tydligen räcker inte det.

Man menar vidare att argumentet för att kvinnor skulle vara faktiska sexköpare på samma sätt som män, inte håller på grund av våra olika hierarkiska positioner i förhållande till fysiska förutsättningar.

Den där jävla dyngan nu igen..

Detta innebär att män på grund av sin fysiska styrka har möjligheten att utföra grövre våldshandlingar och hamnar i en starkare position i förhållande till kvinnan som alltid ska ses som ett svagt offer av någon outgrundlig anledning.

De kvinnor som reser till Gambia med avsikten att köpa sexuella tjänster av män betraktas som ”romansturister” samtidigt som män alltid benämns som sexturister. Men deras agerande fungerar på precis. Samma. Sätt. Det som skiljer dem är likt förbannat frågan om könstillhörighet hos den som betalar. På grund av att det är en kvinnlig köpare så får det helt enkelt inte samma negativa uppmärksamhet och det anses över lag inte vara ett lika allvarligt brott.

De senaste dagarnas rapporteringar kring sexhandel och moralpredikan har varit fascinerande att se. Alla dessa politiker, socialbidragskulturare och annat moralpliktigt drägg var definitivt säker på en sak, att svenskar absolut inte borde få komma undan med att köpa sex.

Vad gäller kvinnan som Roberto ska ha bytt till sig för några papperslappar så tyder det som går att läsa på att hon var där mot sin egen vilja, vilket är trafficking i min bok – att tvingas sälja sin kropp till en numera väldigt tunnhårig torsk i Sverige, är inte något som ska ske.

Men politiker älskar en saftig symbolfråga som vi vet, vilket Morgan Johansson valde att mena som att man bör fördöma all form av sexköp. Skrålet kom även från s.k. feministiska krafter, som även dem anser sig veta vad vi andra borde få göra med våra egna kroppar.

Man har en tydlig dubbelmoral vad gäller hur en kvinna ska kunna åka till ett fattigt land och peka ut den man hon vill ligga med, men hon skulle inte själv kunna ta betalt av en man och ha sex med honom för då är det inget annat än en mäktig man som förgriper sig på en utsatt kvinna? Detta duger inte genusflummare.

När man pratar med kvinnliga sexköpare nämner dem en nyfikenhet med att få prova något nytt och exotiskt. Med det menar man att det finns stereotypiska föreställningar om den mörkhyade mannen som mer uthållig och muskulös eller i närmre kontakt med naturen.

Diskursen som uppstår då man antar att mörkhyade män är mer uthålliga eller liknande, är till viss del rasistisk och grundad på djupliggande förlegade föreställningar om den andre. Ett annat ämne som förekommer bland de kvinnliga sexturisterna är tydliga ideal för hur män ska se ut och föra sig. De säger sig söka efter en så kallad riktig man.

En fras som också ofta hörs bland väninnor är den klassiska ”once you go black, you never go back”. Men att man faktiskt reser till ett afrikanskt land, betalar för en annan människas kropp och på så sätt får leva ut sina egna sexuella fantasier.. Om vi nu ska ha diskussionen, kom då inte med ursäkten att kvinnan har lägre position. Vi pratar om kvinnor som själva gjort ett val, kvinnor vars sexfantasier tydligt skulle kunna likställas med människohandel.. Ja, det är ju precis samma maktlystna beteende man alltid kommer anklaga män för.

Läs, begrunda och dela med dig:

Bör en kvinna som betalar för sex likställas med en man som gör det – eller är vår feministiska regering rätt när de endast tycks se kvinnor som offer oavsett vilken den sexuella situationen är uppbyggd?

Samtalet kring sexköp fortsätter…

Pojkar tar smällen för dagens identitetspolitik

Vi har just upptäckt biologi i det här landet – eller åtminstone så har SVT äntligen vågat närma sig problemet Still though, tycker det gått alldeles för lång tid där man inte kunnat ta i frågan. För åsikten har varit att vi i grunden är exakt likadana med samma förutsättningar, samma drifter. Om vi bara dämpar killarna lite och gör oss av med patriarkala strukturer.

Efter regeringens beslut att genuscertifiera all forskning och baka ihop det med jämställdhet har det bara gått utför. På grundskola, men framförallt på universitetet matas man med hur viktigt det är med genusperspektiv och att tänka normkritiskt, debatten kring censurerad litteratur lever och frodas än idag. Sånt som vi ”antifeminister” haft mage att försöka ifrågasätta.

Förra året hade vi 2,153 miljardärer i världen, tillsammans ägde de mer än 4.6 miljarder av befolkningen tillsammans. Är det patriarkatet vi nu ska bestraffa alla pojkar och män för? Nu har vi en militant postmodern rörelse som konstant påpekar för killar att de ska flytta på sig för att de alltid varit så privilegierade. Hur männen stått ut med det är ett rent under.

Att kvinnor i Sverige har precis samma friheter som män är något jag skulle skriva under på. Nu är det ju inte alla som gör det och vissa som rent av anser att jämställdhet inte kan uppnås förrän det är ekonomiskt precis lika. Detta är idioti.

Min syn på feminismen, som den upplysta frihetskamp den var, innan detta blev den intersektionella offerkult det är idag, gjorde sitt jobb.
Idag är vi i ett skeende där identitetspolitiken tagit över många instanser på universiteten, både i Sverige och runt om i väst. Det vi behöver, enligt mig, är en återkoppling till ursprunget. Att man bekräftar våra skillnader och likheter med män, att det finns en biologisk orsak till de beslut vi tar.
De som trycker ner unga mammor idag t.ex. är enligt mig dessa ”feminister”. Eller som avundas och föraktar en framgångsrik kvinna – jo, samma ”feminister”.

Därför är det viktigt att, kanske både män och kvinnor, drar ett sträck i sanden och tar tillbaka rörelsen för att kunna leda in den på rätt spår.

På det stora hela tror jag feminismen bör agera som det ”systerskap” många idag vill måla upp det som. Men kvinnor är lömska, vi hugger varandra i ryggen. Det är nånting som fattas där, äldre vägledare, men inte av arten Gudrun Schyman, utan snarare någon som kan rycka tag i otacksamma tjejer och ge dem ett sanningens ord. För idén att män och kvinnor är likadana i sina målsättningar gör att vi glömmer bort allt det positiva med kvinnor. Jag är helt inne på Jordan Petersons linje om biologins vikt i varför vi väljer som vi gör. Något som döms ut av dagens – just det, ”feminister”.

Censur & hycklare vid makten

När Jens Ganman och Magnus Carlsson släppte sin satirfilm på YouTube 2018 såg man till att plocka ner den inom ett par timmar och klassade den som ”hatretorik”. I Sverige är det nämligen farligt att kritisera makten och den politik som drivs – trots det faktum att det är polariserande frågor man fattar beslut om. Att genusperspektiv plötsligt var en del av vårt skolväsen till exempel. Kan man inte förstå att detta väcker en känsla hos folk att man blir överkörd av makten, så har man redan fallit långt längre än jag skulle anse nyttigt.

I alla tider har satir varit den största fienden mot styrande regimer. Så blev det även då denna film släpptes. Värdegrundsdyrkare gick genast till attack och man ville få det att låta som att det enbart rörde sig om ren och skär rasism. Men utöver Ulla Achmeds gruppvåldtäkt så är det en film om det totala fiasko vi genomlevt den senaste tiden. Att höra de autentiska rösterna säga några av de klassiska sägningar vi fått höra från våra politiker är uppfriskande men också deprimerande när man reflekterar över det läge man försatt landet i.

Den negativa kritiken kommer i huvudsak från ett håll, vilket säger allt i min mening. Men är det verkligen så enkelt som att man värnar om att inte låta propaganda spridas? Det kan inte ha något med det faktum att man anser det finnas en god och en ond sida? Allt höger om S motarbetas till varje pris.

Och hyckleriet är totalt

Man vill stoppa satiriska verk samtidigt som man är i full färd med att försöka redigera kultur och plocka ut allt som man själv anser vara stötande – nu senast såg jag också att det är nåt postmodernt troll som har peta i Disneys Mulan med motiveringen att ”efter metoo-rörelsen känns det obekvämt att ha en befälhavare (i maktposition) som föremål för hennes attraktion. Vi tyckte att det var opassande”. Men det är för den goda sakens skull!

Man rasar också över att SD vill ha ett möte med public service chefer med anledning av att de har en opartisk, samtidigt som det är helt legitimt när man själv träffar Google och Facebook för att påverka vad som ska klassas som hatiskt och kränkande material.

För att inte tala om hur livat det blir när några arga nynazister ska demonstrera, men inte en gång har man lyft frågan om AFA (Antifa) – som är ett våldsbejakande vänsterextremt nätverk. Eller det faktum att vi har ett kommunistiskt parti i Sverige. Eller hur Socialdemokraternas stöd och erkännande av Palestina i kombination med SSU:s antisemitiska tendenser uppmuntrat till ett allt starkare hat mot judar i Sverige.

The list goes on.

Yttrandefriheten känns mer hotat nu än någonsin tidigare, åtminstone under mitt relativt korta liv. Därför lägger även jag upp filmen här och kommer låta den ligga så länge det tillåts. Så håll till godo och dela med andra!

Annonser

Politiska uppvaknanden USA vs. Sverige

Det slog mig efter att ha sett klippet att det var länge sedan jag över huvud taget tänkte på amerikansk politik sist. Detta trots att den amerikanska valcirkusen just nu är i full gång, något som brukar fångar mitt intresse. Det säger något om det politiska tillståndet i Sverige/Europa på senare tid, med tanke på hur mycket tid jag vanligtvis spenderar på att oroa mig för vår skenheliga storebror i väst.

Rep. Alexandria Ocasio-Cortez är en ung politiker som jag följt med höga förhoppningar sedan hon slog ner som en bomb i amerikansk politik 2018. Hon är en av flera nya ansikten som märkbart står för en ny våg av politiskt ledarskap i landet. Alexandria (AOC) anses av många stå långt åt vänster, inte minst i USA, men i det här klippet tydliggör hon just det som får mig att tro att en skvätt socialism skulle göra USA gott. Blir lite som att man måste insistera på att ett nålstick inte kommer kännas mer än ett myggbett – det är en lögn, men det kommer inte heller resultera i att armen ramlar av.

En viss välfärd och värnande av invånarnas bästa har man allt att tjäna på utan att man automatiskt bli Sverige 2.0 av det. För det krävs en längre tids indoktrinering av den stora massan – som till slut tror att rättvisa är att allt ska vara lika i utfall, vilket inte går hem lika lätt i ett land som värnar om den individuella friheten. Där man ser behovet av hierarkier och värdet hos den som sticker ut från mängden. Det finns en katalog av möjliga scenarion som känns mer sannolikt.

Ordet socialism har slängts runt i USA till den grad att det för många upplevs som synonymt med kommunism och man föreställer sig att man plötsligt vakna på morgonen och befinner sig i Sovjet. Det finns dock ingen större risk för detta, amerikaner och svenskar är som natt och dag vad gäller tron på att staten vet bäst. Domedagsprofetior är för övrigt inte något nytt när det kommer till amerikanska valrörelser. Obama målades upp som socialist, för att han försökte införa en sjukvårdsreform som inte var fullt så destruktiv som innan. USA:s presidentval har som tradition att betraktas som ett modernt gladiatorspel, trots att just den här kampen troligen kommer stå mellan två män i 70-års åldern.

Trump kommer möta antingen Joe Biden eller Bernie Sanders i presidentvalet i höst.

Åter igen så får man komma ihåg att det finns enorma skillnader mellan USA och Sverige. Höger/vänster skalan går inte ens att jämföra. Vår mest konservativa politiker skulle fortfarande räknas som för egalitär och skjutas inom en mandatperiod. Men något som amerikaner helt klart har rätt till, men sällan gjort, så är det att beskylla det byråkratiska styret för att inte jobba för väljarna och gjort att fattigdomen brett ut sig i landet. AOC nämner att 60% av arbetare tjänar mindre än 40.000 dollar/år i landet, denna karta över lönefördelningen bland arbetare 2017 hjälper att tydliggöra avvecklingen av den amerikanska medelklassen.

USA består av 330 miljoner invånare, många som stolt hävdar sig bo i världens friaste nation, brukade göra det om inte annat. Det faktum att man inte redan gjort något åt den här utvecklingen är för mig ofattbart. Hur 13% av arbetare tjänar under $5K per år likaså. Redan 2017 räknade man med att närmare hälften av arbetare tjänade lägre än $30K per år, samtidigt som 8.2% av alla arbetare drog in mellan $100K – 250K och en minoritet, 1.4% tjänar sammanlagt mellan $250 – 50M per år. Det blir här plågsamt tydligt att de allra flesta tjänar en väldigt liten bit av kokan på att arbeta, det hela blir också betydligt sorgligare när man får veta att den statliga fattigdomsgränsen för en familj på 4 personer räknas ligga på $25.100 per år, då har man utgått ifrån miniminivå av mat, kläder och husrum.

I Sverige har vi ett helt annat problem på horisonten. Vi lever i godhetens näste, med en välfärd byggd på nazigullande och lögner och vi har lyckats ta oss fram i världen med vår moralpredikan sedan krigets slut. Men nu står en ny tid för dörren. Jag har alltid hört att resultatet av politiska beslut visar sig 3-4 år i efterhand och nu har vi fått in facit. Vi är på väg in i en lågkonjunktur utan en krona sparad och en helt ny befolkning utan jobb och parallella samhällen som växer sig starka.

Obehaget finner jag i det faktum att vi blev varnade för det, men nu förvånas över att välfärden går på knäna. Ändå tycks vissa tro att vi ska kunna behålla vårt gamla välfärdssystem. Men vem betalar? Vi har en situation där vi slänger bidrag efter människor, och en lägre procent av befolkningen som faktiskt arbetar och betalar skatt. Ska bli intressant hur hårt man är redo att pressa skatter för dessa arbetare, som ändå får en fortsatt sämre service, innan man tvingas kasta in handduken och bekänner att det aldrig var möjligt. Att det är dags att växa upp och ta ansvar, detta inför en befolkning som i princip spenderat sitt liv tryckt mot socialdemokratins varma byst. Tänka sig ändå, hade aldrig trott det för 5 år sedan. Att det kunde gå så fort att krascha den här farkosten.

Så här står vi nu alltså. På varsin sida av skalan. I stort behov av den andres perspektiv. Ett USA i väntan på en Messiah som kan värna om folket och visar att viss kollektivism inte tar död på individen. Samtidigt som Sverige kanske äntligen får chansen att utforska hur verkligheten fungerar. Kanske vi till och med får en chans att rannsakar oss själva och vår historia. Vet man inte vad jag menar med det så kommer här några exempel på saker vi borde börja prata öppet om:

  • att förstå varför vi lät fanatism ta över som statsreligion
  • varför vänstern fick ensamrätt på frågan om rasism
  • varför vänstern idag också är den som stödjer antisemitiska kraften i samhället
  • att vi låter en hord av arga, bortskämda småungar omdefiniera betydelsen bakom feminism
  • att vi behöver göra upp med vårt deltagande i kriget (nu finns inte mycket kvar i våra egna arkiv, men mycket går att finna i utländska källor)

Kanske kan vi också lära oss att uppskatta vad lite mer individuell frihet kan göra med vår självkänsla? Att starka, autonoma människor inte är detsamma som att man inte längre kommer vilja leva i ett samhälle där vi tar hand om varandra. Vi är människor, vi behöver gruppen. Jag fascineras oändligt över hur olika uppvaknanden Sverige och USA står inför.

Svenska staten
Annonser

Käbbel

GAPHALSARNAKäbbel

Inte varje dag jag man får chansen att verkligen uppskatta något man hittar på Youtube mitt i natten. Att det dessutom är en video av politisk karaktär som är KUL och inte vinklad till någons fördel. Slagen far åt alla håll!

Islamismen i Sverige

”Islamismen i Sverige – Muslimska brödraskapet” av Johan Westerholm kan nog vara en av de viktigaste böckerna att läsa för den som vill förstå vår omvärld idag. Mycket av det han tar upp har jag själv läst om, och jag tror det är på tiden att man slutar upp med den absurda smutskastning som ännu råder kring ämnet.

Muslimska Brödraskapet är en organisation driven av tron på islam som det ultimata samhällssystemet. Värvning pågår, med ett för många lockande budskap, där målet är att skapa en islamsk välfärdsstat. Vi vet att de varit etablerade i Sverige en längre tid och vi måste bli bättre på att hindra deras utnyttjande av skattemedel och försök att agera representanter för hela det muslimska samhället.

Islam och islamism är inte samma sak. Alla muslimer är inte islamister och alla islamister är inte jihadister. Men alla jihadister är islamister i någon utsträckning och alla islamister är muslimer.

Tycker alla borde köpa denna skrämmande men utmärkta bok!

Islamismen i Sverige

Islamismen i Sverige – Muslimska Brödraskapet av Johan Westerholm är en viktig bok för den som vill lära sig om islamism som är en religiös form av fascism.

Men även för att förstå Muslimska brödraskapets etablering i Sverige – inom offentlig förvaltning och de politiska partierna, deras strävan att islamisera staten och hur man vill uppnå detta genom att påverka lagstiftning och utrikespolitik.

Boken finns att köpa på bokus:

Annonser

Den enorma, kommunistiska elefanten

Det här väcker samma ilska och oro för mig som ‘Chernobyl’ vad gäller ”Staten vet alltid bäst” mentaliteten. Men nån begåvad jävel kan nog koppla det till klimatet, så behöver vi inte gräva mer i det stora problemet.

Det krävs ett enormt mod och medmänskligt ansvarstagande att göra som Li Wenliang. Att senare höra att han avlidit, av samma virus som staten så länge försökte tysta ner allvaret med, känns verkligen som ödets grymma ironi.

”Visselblåsare” Li Wenliang

En annan person värd att minnas är Xu Zhangrun, nu före detta professor vid Tsinghua University, efter att han avlägsnades från universitetet i mars 2019 och förbjöds även att undervisa, skriva och publicera. Detta var en konsekvens av att han uttalat sig kritiskt mot Kommunistiska partiet och dess ledare Xi Jinping.

Efter att han återvänt till Beijing från ledighet i Hubei ska han ha blivit placerad i karantän i sitt hem. Under de här dagarna ska minst två personer ha stått vakt utanför huset samt att säkerhetsvakter ska ha besökt honom för att framföra en varning. En vecka efter att restriktionerna lyfts har han ännu inte visat något livstecken.

Hans essä ”When Fury Overcome Fear” dör upp på nätet den 4 februari 2020 när coronaviruset svepte över Kina. Vänner till Zhangrun har sedan dess rapporterat att han är försvunnen. De påpekar hur hans IP adress har blockerats, hans WeChat (kinesisk meddelande app) och Weibo (kinesisk twitterliknande funktion) har stängts av och att ingen har lyckats få kontakt med honom på flera dagar.

Vad har hänt med professor Xu Zhangrun?

I sin text ställer sig Zhangrun mycket kritisk till landets ledare och tydliggör sitt hopp om en demokratisk framtid för Kina:

”The coronavirus epidemic has revealed the rotten core of Chinese governance; the fragile and vacuous heart of the jittering edifice of state has thereby shown up as never before.”

”The ancients observed that “it’s easier to dam a river than it is to silence the voice of the people.” Regardless of how good they are at controlling the Internet, they can’t keep all 1.4 billion mouths in China shut.”

”I believe that the only way for China to end its global and historical isolation and become a meaningful participant in the global system, as well as flourish on the path of national survival and prosperity, is to pursue a politics that embraces constitutional democracy and fosters a true people’s republic.” 


Tror knappast det kommer något ”Vi har varit naiva”-tal från Kinas ledare, inte för att det spelar någon roll. När allt lugnat ner sig så gör vi det vi alltid gör – återgår till att inte prata om saken. Men just den här enorma, kommunistiska elefanten kanske man gör rätt i att bekräfta emellanåt?

Vi måste våga prata om all form av antisemitism

27 januari 1945. För 3 veckor sedan kunde man se Förintelsens minnesdag uppmärksammas i Aktuellt. Det var 75 år i år sedan fångarna i Auschwitz befriades. Dagen belystes världen över för att minnas alla som föll offer för nazismens förödande folkmord.

Man visar bland annat ett inslag om hur drygt 200 överlevare under dagen besökt koncentrationslägret för att hedra minnet av de mördade. Man talar om det faktum att hotet mot judar är ett ökande problem i Europa och hur viktigt det är att påminna oss själva om de fruktansvärda brott mot mänskligheten som begåtts historiskt. Framförallt när vi får allt färre som själva kan vittna om det som hände.

I studion fortsätter diskussionen. Nu har man bjudit in Daniel Feinbaum, som åker runt på skolor och föreläser om sin mormor som själv överlevde Auschwitz. Man har även med Ingrid Lomfors, chef på Forum för levande historia vars arbete går ut på att främja demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter, med utgångspunkt i Förintelsen.

Föreläsaren Daniel Feinbaum och Ingrid Lomfors, chef på Forum för levande historia, tycks ha svårt att verbalt formulera orsaken till en stor del av antisemitismen idag.
Daniel Feinbaum och Ingrid Lomfors i Aktuellt

Det riktigt chockerande ögonblicket kommer när Feinbaum berättar att det finns skolor där han inte är välkommen. ”De kan inte garantera vår säkerhet”, säger han. Man menar att vissa elever skulle strejka om han som jude kom dit för att föreläsa. Några av skolorna skulle också ha sett det som kontroversiellt att tala om Förintelsen, på grund av elevers motstånd. Feinbaum menar att dessa skolor ligger i kranskommuner.

Programledaren pressar sina gäster på en förklaring till den här utvecklingen. Båda bli märkbart osäkra och till slut fyller Lomfors in med ett extremt luddigt utlägg om hur det finns ”förutfattade meningar” och hävdar att det stora problemet med antisemitism i Europa beror på nationalismen.

Ingrid Lomfors glömmer bort sin egen expertis.

Jag satt bara och gapade framför tv:n. Inte en enda gång lyfter man det faktum att dagens antisemitism ofta kommer från andra grupper än på 1930-talet. Studier visar tydligt att hat och hot riktat mot judar i Sverige och Europa kommer från väldigt olika håll, men oftast från muslimer och vänsterrörelser.

Undersökning om antisemitism i EU från FRA, 2018.

Lomfors vet mycket väl om detta. Redan 2005 genomförde hennes myndighet, tillsammans med Brottsförebyggande rådet, en studie med avsikt att kartlägga attityder och fördomar mot judar bland den svenska befolkningen. Frågorna som ställdes var formulerade som påståenden och deltagarna fick ta ställning till vilken grad man instämde respektive tog avstånd från dessa. Rapporten går att läsa här.

Ser man på det sammanslagna måttet för antisemitiska attityder så är det inte någon markant skillnad mellan ungdomar & vuxna.

  • Närmare 60% går under kategorin ”låg”
  • Drygt 35% under kategorin ”medel”
  • Båda grupper är ca 5% i kategorin ”hög” & bedöms ha antisemitiska attityder

Studien visar också att antisemitismen är starkare i vissa grupper. ”Resultaten tyder på att antisemitiska uppfattningar och ambivalenta attityder till judar är jämförelsevis mer utbredda bland muslimer än bland kristna och icke-religiösa”.

Andel i kategorin ”hög” motsvarar inte alla som någonsin haft fördomar mot judar, utan endast där en negativ inställning till judar bedömdes systematisk.

  • Kristna och icke-troende visar i princip samma resultat som tidigare grupper i kategorierna ”låg” & ”medel”
  • Kristna toppar dock med 61%låga antisemitiska attityder
  • Bland muslimer hade 39% en systematisk antisemitisk inställning jämfört med 5% hos kristna & icke-troende

Resultatet från 2005 kan jämföras med en studie från WZB som kom 2013. Den bygger på 9.000 telefonintervjuer med kristna och muslimer i Sverige och 6 andra västeuropeiska länder. Upplägget är samma som tidigare, frågorna formuleras som påståenden som deltagarna tar ställning till. Rapporten går att läsa här.


Påståenden – figur 1:

“Christians [Muslims] should return to the roots of Christianity [Islam]”
“There is only one interpretation of the Bible [the Quran] and every Christian [Muslim] must stick to that”
“The rules of the Bible [the Quran] are more important to me than the laws of [survey country]”

Påståenden – figur 2:

“I don’t want to have homosexuals as friends”
“Jews cannot be trusted”
“Muslims aim to destroy Western culture” [for natives]
“Western countries aim to destroy Islam” [for persons of Turkish or Moroccan origin]


Statistiken från 2005 bekräftas i studien från 2013. Där 45% av muslimer i de tillfrågade länderna höll med om att ”man inte kan lite på judar”. Bland kristna ansåg 10% att detta var korrekt. Sammanslaget ser man också tydligt att fundamentalism är en betydligt vanligare förekomst inom islam än det är inom kristendomen.

Det finns naturligtvis flera faktorer till att det är en så märkbar skillnad mellan grupperna. En viktig faktor är att det finns ett öppet judefientlighet som propageras runt om i den islamiska världen, via media och olika moskéer i Mellanöstern, vilket självklart följt med vissa muslimska grupper till Europa och Sverige. Antisemitismen näras även av den palestinska/israeliska konflikten men även av social segregation i sina nya hemländer.

Om vi verkligen värdesätter att minoriteter ska få känna sig trygga i vårt samhälle så är det också viktigt att ledare slår näven i bordet. Man kan inte acceptera att en viss grupp ska ha rätten att förtrycka en annan grupp. Hat mot judar som grupp kommer självfallet från olika håll, men det är viktigt att också tydliggöra var det största hatet kommer från. Om vi vill framställa oss som ett land som sätter ett värde i att uppmärksamma Förintelsens minnesdag, så räcker det inte med att skicka statsministern till Jerusalem. Vi måste också aktivt arbeta med frågan på hemmaplan och inte nöja oss förrän vi har en judisk befolkning som kan känna sig trygg med att gå på våra gator. Det måste råda en sann nolltolerans och elever som vägrar lyssna på judiska föreläsare bör tillrättavisas snarare än ursäktas.

En annan sida jag skulle tipsa om att besöka är Anti-Defamation League (ADL) som ger utförliga mätningar över antisemitism i världen.

Lite mer statistik om antisemitism i EU från FRA, 2018.